Mer kommer att uppenbaras: vad sidan 164 i Stora Boken betyder

I tillfrisknandet är ”mer kommer att uppenbaras” en kortform för ett av de mest hoppfulla löftena i Stora Boken. Det kommer från sidan 164, grundtextens allra sista sida, där de första medlemmarna skrev: ”Vår bok är bara tänkt att vara vägledande. Vi inser att vi bara vet lite. Gud kommer ständigt att uppenbara mer för dig och för oss.” Det är hela idén i tre enkla meningar. De som skrev boken räckte oss inte ett färdigt system. De räckte oss en början, och de lovade att Gud skulle fortsätta lära oss alla, författare och läsare lika, medan vi gick framåt.

Talesättet betyder två saker på en gång. För det första ödmjukhet. Till och med grundarna erkände att de bara visste lite, så ingen av oss behöver låtsas ha allt utrett. För det andra hopp. Vår förståelse av Gud, av oss själva och av det här sättet att leva sitter inte fast på dagens nivå. Om vi förblir nyktra och fortsätter med arbetet blir mer uppenbarat. Boken kallar sig själv vägledande snarare än slutgiltig (s. 164), och det lämnar utrymme för var och en av oss att växa förbi där vi började.

Varifrån frasen kommer

Här är en detalj värd att känna till: de exakta orden ”mer kommer att uppenbaras” förekommer ingenstans i Stora Boken. Gemenskapen kondenserade löftet på sidan 164 till ett talesätt, och det fastnade eftersom det namnger något vi alla upplever. Avsnittet står i de avslutande styckena av kapitlet En vision för dig, i slutet av grundtexten. Direkt efter löftet att Gud ständigt kommer att uppenbara mer ger boken oss en uppgift. Den säger: ”Be Honom i din morgonmeditation om vad du kan göra varje dag för mannen som fortfarande är sjuk.” Sedan lägger den till: ”Svaren kommer, om ditt eget hus är i ordning.” Uppenbarelse och handling hör ihop. Vi får inte mer ljus genom att sitta stilla. Vi får det genom att be, göra rent hus och hjälpa nästa alkoholist (s. 164).

Varför ”bara antydande” spelar roll

Att kalla boken vägledande var ett medvetet uttryck för ödmjukhet, och det skyddar oss från att förvandla programmet till ett stelt regelverk. Samma anda finns på sidan 60, där boken säger: ”Vi eftersträvar andliga framsteg snarare än andlig fullkomlighet.” Stegen erbjuds där som vägar till framsteg, och boken medger att ingen av oss har upprätthållit något som liknar fullkomlig efterlevnad av dessa principer (s. 60). Om grundarna kunde säga att de bara visste lite kan vi säga det också. Det erkännandet håller oss läraktiga, och läraktiga människor förblir nyktra.

Det spelar också roll eftersom vår frist är daglig. Sidan 85 påminner oss om att vi inte är botade från alkoholism; det vi egentligen har är ”en daglig frist, som är villkorad av att vi upprätthåller vårt andliga tillstånd.” En daglig frist kräver daglig tillväxt. Om boken hade gjort anspråk på att vara det sista ordet kunde vi läsa den en gång och sedan frihjula. Eftersom den gör anspråk på att vara bara vägledande fortsätter vi komma tillbaka, till texten och till Gud, för nästa läxa.

Hur mer uppenbaras i praktiken

Uppenbarelsen sker gradvis, och boken säger det. När sidan 84 beskriver livet efter Steg 10 berättar den att vår nästa uppgift är att växa i förståelse och effektivitet, och att ”Detta är inget som sker över en natt. Det bör fortsätta under hela vårt liv.” Vi arbetar med stegen, vi ber och mediterar, vi håller vår sida av gatan ren, och förståelsen kommer på Guds tidtabell snarare än på vår. De flesta av oss kan se det när vi tittar tillbaka. Sidan 100 säger att vi inser att ”de saker som kom till oss när vi lade oss i Guds händer var bättre än något vi hade kunnat planera.”

Så när en veteran ler och säger att mer kommer att uppenbaras avfärdar de oss inte. De räcker oss grundtextens sista sida, i anden om inte i bokstaven. Gud, såsom vi uppfattar Honom, lär fortfarande, programmet vi känner idag är inte taket, och vår del är den villighet, ärlighet och öppenhet som Bilaga II nämner som det väsentliga (s. 568). Vi dyker upp till morgonmeditationen, vi håller vårt hus i ordning, vi ger fritt av det vi finner. Boken avslutas med att lova att ”du kommer säkert att möta några av oss när du vandrar vidare på Vägen mot ett lyckligt öde” (s. 164). Mer kommer att uppenbaras på den vägen. Det gör det alltid.