SJÄLVACCEPTANS

Självacceptans, min vän, är själva berggrunden i tillfrisknandet. Det börjar med det råa, ärliga ögonblicket då vi erkänner att vi är alkoholister – maktlösa inför alkoholen, våra liv ohanterliga. Som Stora Boken uttrycker det: ”vi är till en man övertygade om att alkoholister av vår typ befinner sig i greppet av en progressiv sjukdom” [s. 30]. Vi slutar kämpa, slutar försöka vara normala drinkare och accepterar sanningen: vi har en allergi hos kroppen och en besatthet hos sinnet. Det är inget misslyckande – det är det första steget mot frihet. Sedan kommer det djupare arbetet. Genom Steg 4 och 5 granskar vi våra defekter – förbittring, rädsla, själviskhet – och vi accepterar dem. Inte som ursäkter, utan som saker vi kan lämna över. Som Sjunde stegets bön säger: vi ”bad Honom ödmjukt att avlägsna våra brister” [s. 76]. Det är acceptans i handling: vi är bristfälliga, men vi är värda att bli läkta.