Vad säger Stora Boken om förbittring?

När någon frågar vad Stora Boken säger om förbittring börjar svaret på sidan 64, och det tar inga omvägar. Boken kallar förbittring ”boven nummer ett” och säger att den ”förstör fler alkoholister än något annat” (sidan 64). Det är ett starkt påstående. Inte rädsla, inte penningproblem, inte ens själva drickandet, utan förbittring står överst på listan. Skälet följer i samma stycke: ”Av den härrör alla former av andlig sjukdom, för vi har inte bara varit mentalt och fysiskt sjuka, vi har varit andligt sjuka” (sidan 64). För människor som vi, vars tillfrisknande beror på en andlig upplevelse, är förbittring inte bara dåligt humör. Det är ett hot mot vår nykterhet.

Det goda budskapet är att Stora Boken inte stannar vid diagnosen. Sidorna 64 till 67 lägger fram en praktisk metod för att hantera den: en skriftlig inventering som sätter våra förbittringar på papper, ett nytt sätt att se på de människor som sårade oss och en vändning mot vår egen del i berättelsen. Sidan 66 sammanfattar varför arbetet är viktigt: ”Det är uppenbart att ett liv som rymmer djup förbittring bara leder till meningslöshet och olycka.” Vi gör det här arbetet för att bli fria.

Varför förbittring är boven nummer ett

Sidan 66 förklarar faran med ord som många av oss har strukit under. När vi hyser djup förbittring ”stänger vi oss ute från Andens solljus” (sidan 66). Andra människor kanske har råd med ett agg; boken säger att sådant kan vara ”normala mäns tvivelaktiga lyx, men för alkoholister är sådant gift” (sidan 66). När vi är andligt blockerade återvänder alkoholens vansinne, och för oss är det en fråga om liv och död. Därför är boken så rak: ”Om vi skulle leva måste vi vara fria från ilska” (sidan 66). Det här är ingen moralpredikan. Det är en överlevnadsinstruktion.

Inventeringen: att sätta förbittringar på papper

Metoden börjar enkelt. ”När vi hanterade förbittringar skrev vi ner dem på papper. Vi gjorde en lista över personer, institutioner eller principer som vi var arga på” (sidan 64). Det är den första kolumnen: vem eller vad vi är förbittrade på. I den andra kolumnen skrev vi orsaken, det specifika som hade hänt. I den tredje låter boken oss fråga vilken del av oss som drabbades, och sidan 65 visar ett exempelschema där varje förbittring berör vår självkänsla, vår trygghet, våra ambitioner eller våra personliga relationer och sexuella relationer. När vi ser vår ilska utlagd på det här sättet märker de flesta av oss något ödmjukande. Listan visar sig vara en karta över de platser där vi känner oss hotade.

Sedan kommer vändningen som förändrar allt. ”Vi slog bort tanken på de oförrätter andra hade begått och sökte beslutsamt efter våra egna misstag” (sidan 67). Boken ger oss genomträngande frågor: ”Var hade vi varit själviska, oärliga, självsökande och rädda?” (sidan 67). Det handlar inte om att ursäkta dem som skadade oss. Det handlar om att hitta den enda delen av berättelsen som vi faktiskt kan göra något åt, nämligen vår egen del.

Hur boken säger att vi blir fria

Innan vi ens når våra egna misstag ger Stora Boken oss ett nytt par glasögon. Den föreslår att vi ser dem som gjorde oss orätt som kanske andligt sjuka, precis som vi själva var (s. 66–67). Sedan ger den oss en bön: vi bad Gud hjälpa oss att visa dem ”samma tolerans, medlidande och tålamod som vi gärna skulle ge en sjuk vän” (sidan 67). När någon kränker oss ger boken oss till och med ord att säga: ”Det här är en sjuk man. Hur kan jag vara till hjälp för honom? Gud, bevara mig från att bli arg. Ske Din vilja” (sidan 67). Vi avstår från vedergällning och gräl, tillägger boken, eftersom vi inte skulle behandla sjuka människor så (sidan 67). Inget av detta betyder att det som hände oss var okej. Det betyder att vi slutar dricka giftet själva.

Friheten på andra sidan

Det som väntar bortom det här arbetet är hela poängen. Förbittringsinventeringen för oss in i Steg 5 till 9, och löftena längs den vägen är konkreta: ”Vi kommer inte att ångra det förflutna eller vilja stänga dörren om det” (sidan 83). Stora Bokens undervisning om förbittring kokar ner till det här: vi har inte råd med den, vi kan skriva oss ut ur den, och Gud kan ta bort det vi aldrig kunde argumentera bort. Många av oss gick in i det Fjärde Steget övertygade om att vår ilska var berättigad och gick ut med insikten att den, berättigad eller inte, höll på att döda oss. Att släppa taget var inte svaghet. Det var dörren till ett liv där gårdagens skador inte längre avgör dagens frid.