Prata med Recovery EinsteinDu är inte ensam – dag som natt
Startsida › AA-frågor, från böckerna › Koncepten och servicen

Vem har sista ordet i AA?

Kort sagt:

  • Ingen person. Det tidigaste svaret är Tradition 2 (1946): ”För syftet med vår grupp finns det endast en högsta auktoritet – en kärleksfull Gud såsom Han kan komma till uttryck i vårt gruppsamvete” (s. 563). I sina egna angelägenheter, säger den långa versionen, svarar varje grupp inför ”ingen annan auktoritet än sitt eget samvete” (s. 563).
  • För AA:s världsservice (General Service Office, litteraturen, Grapevine, upplysningsverksamheten) lägger Bill W.:s Koncept 1 (1962) det slutliga ansvaret och den yttersta makten hos ”gruppsamvetet hos hela vår Gemenskap” (s. 574): grupperna. De tog över det från grundarna i St. Louis 1955.
  • I praktiken delegerar grupperna. General Service Conference har sista ordet i stora frågor om policy och ekonomi, de förtroendevalda har den rättsliga makten, och Bill säger att Konferensens praktiska makt nästan alltid kommer att vinna.
  • Några saker förbehålls grupperna själva: ingen Tradition, och inga av Konferensens garantier, kan ändras utan skriftligt samtycke från tre fjärdedelar av de grupper som svarar.

Den tidigaste texten: Tradition 2 och 4 (1946)

Den långa versionen av Tradition 2 är en enda mening: den enda högsta auktoriteten för en grupps syfte är ”en kärleksfull Gud såsom Han kan komma till uttryck i vårt gruppsamvete” (s. 563). Den korta versionen lägger till en rad som flyttats från Tradition 9: ”Våra ledare är endast betrodda tjänare, de styr inte” (s. 562). Den långa versionen av 9 säger detsamma om varje AA-företrädare: ”De får ingen verklig auktoritet genom sina titlar; de styr inte” (s. 565).

Den långa versionen av 4 sätter gränserna. ”I sina egna angelägenheter bör varje AA-grupp inte vara ansvarig inför någon annan auktoritet än sitt eget samvete” (s. 563). När dess planer berör närliggande grupper bör de tillfrågas, och ingen grupp, kommitté eller enskild person bör vidta åtgärder som i hög grad kan påverka AA som helhet ”utan att först rådgöra med de förtroendevalda i General Service Board” (s. 563); 1946 var de förtroendevalda i Alcoholic Foundation, som bytte namn 1954. Att rådgöra är inte att lyda: texten ber om samråd, och ger ingen makt att överrösta en grupp.

Bills essä från 1947 om styre sammanfattar den tidiga uppfattningen: ”den enda verkliga auktoriteten i AA är den som utgörs av andliga principer” (P-17, Kommer AA någonsin att få en personlig regering?, 1947). Han tillägger att han hade försökt styra AA själv och blivit nedskriken varje gång.

Världsservice: Koncept 1 (1962)

Koncepten behandlar en snävare fråga: vem som har sista ordet över AA:s gemensamma tjänster. Koncept 1:s svar är grupperna. Bill skriver att ”AA-grupperna har i dag det yttersta ansvaret och den slutliga auktoriteten för vår världsservice” (Tolv koncept för världsservice, Koncept 1), och att ”Grupperna tog på sig det ansvaret vid det internationella konventet i St. Louis 1955” (Tolv koncept för världsservice, Koncept 1).

Före dess hade de förtroendevalda (då Alcoholic Foundation, från 1938) hand om pengarna, men policyfrågor gick till Bill och doktor Bob. När doktor Bobs dödliga sjukdom blev känd 1948 var risken tydlig: ”För första gången insåg man att bara en representativ konferens kunde ta doktor Bobs och min plats” (Tolv koncept för världsservice, Koncept 1). Konferensen sammanträdde på försök från 1951; 1955 bekräftade grupperna den permanent.

Bill grundar detta i Tradition 2. Han säger att dess huvudprinciper är ”kristallklara: AA-grupperna ska vara den slutliga auktoriteten; deras ledare ska endast anförtros delegerat ansvar” (Tolv koncept för världsservice, Koncept 1).

Vem som faktiskt bestämmer, dag för dag

Bill är tydlig med att yttersta auktoritet ensam inte får något gjort. Grupperna delegerar:

  • Till Konferensen. Koncept 2: sedan 1955 har Konferensen varit ”den aktiva rösten och det faktiska samvetet för hela vår Gemenskap i dess världsomfattande verksamhet” (s. 574), förutom för varje ändring av Traditionerna eller av artikel 12 i dess stadga. ”Sista ordet – den yttersta sanktionen i frågor av stor vikt – har inte givits åt de förtroendevalda ensamma” (Tolv koncept för världsservice, Koncept 2). Koncept 6: Konferensen ”har traditionellt sista ordet i stora frågor om allmän policy och ekonomi” (Tolv koncept för världsservice, Koncept 6).
  • Till de förtroendevalda. De förtroendevalda tar det aktiva initiativet (Koncept 6) och är det enda organ som har rättslig makt (Koncept 7). Ändå, skriver Bill, ”Teoretiskt sett är Konferensen enbart ett rådgivande organ, men praktiskt sett har den alla de yttersta rättigheter och befogenheter den någonsin kan behöva” (Tolv koncept för världsservice, Koncept 7), eftersom delegaterna representerar grupperna och kunde hålla inne gruppernas pengar. De förtroendevalda behåller ett rättsligt veto, som Bill väntade sig skulle användas sällan.
  • Till delegaternas eget omdöme. Grupperna har rätt att instruera sina delegater; Bill skriver att ”Om de insisterar kan de ge direktiv till sina delegater i alla AA-frågor” (Tolv koncept för världsservice, Koncept 3). Han anser det oklokt att gå långt med det, eftersom en delegat som inte kan rösta efter sitt samvete ”inte alls är en ’betrodd tjänare’; han är bara en budbärare” (Tolv koncept för världsservice, Koncept 3).

Konferensurkunden (1955) ger arbetsregeln: en tvåtredjedelsmajoritet i Konferensen, med beslutsförhet, ”betraktas som bindande för General Service Board” (The A.A. Service Manual, 2024–2026, bilaga K, Original Conference Charter, 1955).

Vad bara grupperna kan ändra

Resolutionen från St. Louis 1955, som gjorde Konferensen till grundarnas efterträdare, förbehåller två saker: varken de Tolv Traditionerna eller garantierna i artikel 12 kan ändras av Konferensen utan skriftligt samtycke från ”minst tre fjärdedelar av alla de registrerade grupper som svarar på ett sådant förslag” (The A.A. Service Manual, 2024–2026, bilaga L). Stegen lades till på den listan senare.

Vad texterna lämnar öppet

  • Tradition 2 nämner Gud, såsom Han kommer till uttryck i gruppsamvetet, som den enda högsta auktoriteten. Koncept 1:s korta version talar bara om ”gruppsamvetet” (s. 574). Bills essä citerar Tradition 2 i sin helhet och behandlar de två som en och samma idé; den tar inte upp vad som händer om man skulle anse att de skiljer sig åt.
  • Bill medger att termen är svår att fånga: ”Kanske är många av oss fortfarande vaga om ’gruppsamvetet’ i Anonyma Alkoholister, om vad det egentligen är” (Tolv koncept för världsservice, Koncept 1). Hans essä beskriver det i termer av medlemmarnas ansvar och kärlek till principerna, inte som ett förfarande.
  • Koncept 1 handlar om världsservice. Det ger varken Konferensen eller någon annan något att säga till om när det gäller hur en grupp sköter sina egna möten; för det är den långa versionen av Tradition 4 (1946) texten.

Läs själv

Källor

Källa Var Skriven / först publicerad
Anonyma Alkoholister, bilaga I, Tradition 2, 4 och 9 (korta och långa versionen) s. 562–565 Lång form 1946; kort form 1950
P-17, Will A.A. Ever Have a Personal Government? (Bill W.) — Grapevine, 1947
Anonyma Alkoholister, bilaga VII, Koncept 1 och 2 (korta versionen) s. 574 Koncepten 1962; kort form 1971
Tolv koncept för världsservice (Bill W.), Koncept 1, 2, 3, 6, 7 i The A.A. Service Manual, upplagan 2024–2026 1962
Konferensurkunden (originaltexten); resolutionen från St. Louis The A.A. Service Manual, 2024–2026, bilagorna K och L 1955

Recovery Starts är oberoende och inte knutet till Anonyma Alkoholister. Citaten är korta och har angiven källa; Stora Boken, The A.A. Service Manual, Tolv koncept för världsservice och P-8 är © A.A. World Services, Inc.; artiklarna i P-17 är © AA Grapevine, Inc.

De här sidorna besvarar frågor om AA utifrån AA:s egen utgivna litteratur, läst i sin helhet, med varje citat kontrollerat ord för ord mot den sida det hänvisar till. Recovery Starts är oberoende och inte knutet till Anonyma Alkoholister. Vad vi har läst, och när varje källa skrevs.