Frank-minnesmötet

Frank hade trettiofyra år och dog i oktober, och sorgen var verklig, så ingen blinkade när årsdagsmötet döptes om efter honom. Ett inramat fotografi bredvid kaffebryggaren. Hans stol – tredje raden, vid mittgången – lämnad tom, en hyllning som alla förstår. Redan andra året har hyllningarna ett schema: läsningen han älskade i januari, hans berättelse återberättad på årsdagen, berättad bra, berättad igen. Sedan frågar en nykomling med tre veckor vem Frank var, får ett svar i tio varma minuter, och säger ingenting under resten av timmen. Hon kom med sina egna döda att prata om. Det fanns inget utrymme i mötet. En grupp kan begrava en man och behålla principen, eller behålla mannen och begrava principen – det andra sker sakta, i kärlekens takt. Medgrundarna avböjde sina monument medan vägran fortfarande var deras att göra. Frank fick aldrig chansen.