Tvåhundra främlingar

Han har varit nykter i tio år den fjortonde, och gruppens äldsta medlem ger honom medaljen på tisdagsmötet. Efteråt, på parkeringen, fotograferar han den i handflatan och lägger ut den samma kväll med fyra ord om att vara tacksam. Det är ett bra inlägg och han menade varje ord – och att berätta för människor att man är nykter, till och med att AA räddade ens liv, ett ansikte i taget, är det mest effektiva en medlem kan göra. Men det här är inte ett ansikte i taget. Det är tvåhundra, de flesta främlingar för det rummet. Fotot är taget på bordet vid dörren, med gruppens laminerade mötesblad liggande bredvid – namn och kväll fullt läsliga – och hans eget ansikte i reflektionen från myntet. I ett enda inlägg har han blivit det AA ser ut som för tvåhundra människor, och han har tagit gruppen med sig: dess namn, dess kväll, dess lokal, och ingen i det rummet blev tillfrågad. Han skötte det bra, som det nu råkade bli. Det är tur. Traditionen ber att Gemenskapens ansikte aldrig ska vara en enda mans ansikte – hur bra mannen än är.