Inspelningen låg kvar

Det var en hård vinter och gruppen gjorde något hederligt. Hälften av stamgästerna kunde inte ta sig ut, så någon ställde upp en kamera längst bak och streamade mötet, och det fungerade – tolv personer som annars hade suttit ensamma hemma var i rummet i stället. Ingen tänkte på arkivet, eftersom ingen tänkte på september i februari. I mars delade en man med sig i elva minuter om sin bror, som hade dött i november, och om vad han hade sagt till honom sista gången de talades vid. Han vände sig mot kameran. Han visste inte om det. Det han hade samtyckt till var ett rum: de ansiktena, den kvällen. Arkivet lämnade hans berättelse till en publik som han aldrig gått med på och inte kan kalla tillbaka den från – i september hittar hans brors änka den, eftersom hans brors namn finns i den och hon sökte efter det. Allt i gruppens beslut var vänligt. Men vem som hör en medlems berättelse är medlemmens eget beslut, fattat på nytt varje gång han berättar den – och en inspelning fortsätter att fatta det åt honom långt efter att vintern är slut.