För tyst för att bli hittad

Här är felet som ingen känner skuld för. En grupp möts i en lokal utan skylt. Dess uppgifter i förteckningen har ett gammalt telefonnummer som ringer ut. Ingen svarar på mejlen eftersom ingen kom överens om att ha hand om kontot. Adressen går runt på mun bland människor som redan känner till den, och alla inblandade tror att de skyddar något. AA:s litteratur sätter ord på kostnaden (AA-broschyren P-43): ”Anta att en sjuk alkoholist aldrig har turen att möta en AA-medlem. Hur ska en sådan person kunna hitta oss? Sökandet blir svårt om den lokala gruppen tycker att den också ska vara anonym.” Gruppen tycker att den också ska vara anonym. Det är felet exakt uttryckt – personlig anonymitet läst som institutionell osynlighet. Traditionen skyddar en medlems namn på nivån press, radio och film. Den säger ingenting alls om att ett möte ska vara svårt att hitta, och ett möte som ingen kan hitta håller ingen Tradition. Det är bara ett rum med släckt ljus.