Varifrån kom Sinnesrobönen i AA?

Inte i programtexten

En sökning i hela fjärde upplagan hittar bönen bara i de personliga berättelserna, till exempel på s. 345, 357, 401, 419 och 559. Ordet ”sinnesro” förekommer i huvudtexten, i andra betydelser: Bills frid och sinnesro efter hans upplevelse på Towns Hospital (s. 14), hoppet att ”möta olyckor med sinnesro” (s. 68), och löftet ”Vi kommer att förstå ordet sinnesro. Vi kommer att uppleva frid.” (s. 84). Ingen av dessa är bönen.

Hur den kom in i AA: Bills berättelse (1957)

I AA blir myndigt säger Bill att strax innan Ruth Hock, kontorssekreteraren, slutade tidigt 1942 visade ”tidningsmannen Jack”, en medlem i New York, dem ett urklipp (AA blir myndigt, 1957). Det var en dödsannons, och under den stod orden: ”Gud, giv oss sinnesro att acceptera det vi inte kan förändra, mod att förändra det vi kan och förstånd att inse skillnaden.” (AA blir myndigt, 1957).

”Aldrig hade vi sett så mycket AA i så få ord.” (AA blir myndigt, 1957). En vän, Howard, kom in på kontoret och erbjöd sig att betala för att trycka den på kort som skulle läggas i varje försändelse (AA blir myndigt, 1957). De gjorde så i flera år, och bönen kom snabbt i allmänt bruk, vid sidan av ”våra två andra favoriter, Fader vår och Franciskus bön” (AA blir myndigt, 1957).

Om vem som skrev den säger Bill att några tillskrev de gamla grekerna, några en anonym engelsk poet, några en amerikansk marinofficer, och att Jack Alexander, som hade undersökt saken, ”tillskriver den pastor Reinhold Niebuhr vid Union Theological Seminary” (AA blir myndigt, 1957). Bills slutsats: ”Hur som helst, vi har bönen och den sägs tusentals gånger om dagen.” (AA blir myndigt, 1957).

För det vidare (1984)

Den senare biografin ger mer detaljer. Den säger att bönen hittades i rubriken ”In Memoriam” i en tidig junitidning 1941 av New York Herald-Tribune (För det vidare, 1984). Den ger annonsens lydelse, riktad till ”Mor” och med början ”Mor – Gud, giv mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra” (För det vidare, 1984), som fortsätter med ”jag kan” på andra raden och slutar ”Farväl.”

Den citerar Ruth Hock: ”Jack C. dök upp på kontoret en morgon, och han visade mig dödsannonsen” (För det vidare, 1984), och hon kopierade den för att använda i brev till grupper och ensamma medlemmar. Enligt henne ”hade Horace C. idén att trycka den på kort och betalade för den första tryckningen” (För det vidare, 1984). På annat ställe noterar För det vidare att Bill i sin bok från 1957 kallade Horace C. för ”Howard A.” (För det vidare, 1984), så de två berättelserna kan nämna samma man.

En anmärkning i För det vidare säger att bönens ursprung är höljt i dunkel: den kan gå tillbaka på filosofen Boethius, omkring år 500; den tillskrivs vanligen Reinhold Niebuhr, en teolog på 1900-talet, som i sin tur tillskrev den en teolog på 1700-talet (För det vidare, 1984). Vårt exemplar av den anmärkningen är skadat av skanningen, så den andra teologens namn kan inte läsas med säkerhet.

Inte alla välkomnade den (1980)

Dr Bob och de andra föregångarna citerar en tidig medlem i Ohio, Oscar W., som beskriver friktionen mellan Mellanvästern och New York på 1940-talet: ”Jag tycker inte om Sinnesrobönen. New York tog in den, och vi tog illa vid oss.” (Dr Bob och de andra föregångarna, 1980). För honom kändes det som att Oxfordgruppens bedjande kom tillbaka.

Hur den används nu

Senare AA-litteratur beskriver bönen som en vanlig del av möten. P-16, The A.A. Group (© 2018), som beskriver hur en ordförande vanligtvis inleder ett möte med Ingressen, tillägger: ”En del ber om en tyst minut och/eller läser Sinnesrobönen” (P-16). I en berättelse i fjärde upplagan beskriver en medlem slagorden på väggen i ett mötesrum, med ”Sinnesrobönen” sist (s. 345). En annan säger att han hade missförstått ”modet att förändra” som att det gällde att ändra hans äktenskap, när det betydde att ändra honom själv (s. 419).

Där källorna skiljer sig åt

• När. Bill (1957) placerar den strax innan Ruth Hock slutade tidigt 1942 (AA blir myndigt, 1957). För det vidare (1984) säger en tidning i början av juni 1941 (För det vidare, 1984).
• Lydelsen. Bills version lyder ”giv oss… vi inte kan förändra… vi kan” (AA blir myndigt, 1957); För det vidare anger urklippet som ”giv mig… jag inte kan förändra… jag kan” (För det vidare, 1984). Berättelserna i fjärde upplagan som citerar den använder formen ”oss… vi” (s. 357, 559).
• Vem som betalade för korten. ”Vännen Howard” 1957 (AA blir myndigt, 1957); Horace C. i Ruth Hocks minne, 1984 (För det vidare, 1984).
• Vem som skrev den. Bill (1957) säger att ingen kan vara säker (AA blir myndigt, 1957), och För det vidare (1984) kallar ursprunget dunkelt (För det vidare, 1984). Båda nämner Niebuhr som den vanliga tillskrivningen; ingen av dem avgör saken, och inte heller våra källor.

Läs själv

• Personliga berättelser del II (berättelserna på s. 345, 357, 401 och 419): https://www.aa.org/sites/default/files/2021-11/en_bigbook_personalstories_partII.pdf
• P-16, AA-gruppen … där allting börjar: https://www.aa.org/sites/default/files/literature/p-16_0723.pdf
• AA blir myndigt, För det vidare och Dr Bob och de andra föregångarna säljs av A.A. World Services: https://onlineliterature.aa.org
• Relaterat: Varför avslutar vissa möten med Fader vår? · Vad händer på ett AA-möte? · Finns ”en dag i taget” i Stora Boken?

Källor

Historieböckerna anges med filsidornas markörer i våra exemplar (f.), inte med tryckta sidor.

Recovery Starts är oberoende och inte knutet till Anonyma Alkoholister. Citaten är korta och anges med källa; Stora Boken, P-16, AA blir myndigt, Dr Bob och de andra föregångarna och För det vidare är © A.A. World Services, Inc.

De här sidorna besvarar frågor om AA utifrån AA:s egen utgivna litteratur, läst i sin helhet, med varje citat kontrollerat ord för ord mot den sida det hänvisar till. Recovery Starts är oberoende och inte knutet till Anonyma Alkoholister. Vad vi har läst, och när varje källa skrevs.