Tradition 7: tar AA emot pengar utifrån?

Vad den långa versionen säger (s. 564)

Den långa versionen av Tradition 7 säger fem saker, i den här ordningen:

1. Medlemmarna betalar. Grupperna ”bör vara helt självförsörjande genom frivilliga bidrag från sina egna medlemmar” (s. 564). År 1946 var detta fortfarande ett mål; texten säger att varje grupp ”bör tidigt uppnå detta ideal” (s. 564).
2. Inga offentliga vädjanden i AA:s namn. Att offentligt samla in pengar i AA:s namn är ”en ytterst riskabel väg”, vem som än gör det: grupper, klubbar, sjukhus eller utomstående verksamheter (s. 564).
3. Inga stora gåvor och inga villkor. Att ta emot ”större gåvor från vilka källor det än må vara” eller bidrag ”som innebär någon form av förpliktelse” är oklokt (s. 564). ”Vilka källor det än må vara” inbegriper medlemmar.
4. Ingen hopsamling. Den betraktar ”med stor oro” gruppkassor som fortsätter att samla på sig pengar, utöver måttliga reserver, utan angivet AA-ändamål (s. 564).
5. Varför. ”Erfarenheten har lärt oss att det inte finns något som lika säkert förstör vårt andliga arv som fåfänga tvister om egendom, pengar och makt” (s. 564).

Den korta versionen, ”Varje AA-grupp bör vara helt självförsörjande och inte ta emot bidrag utifrån” (s. 562), sammanfattar allt detta i en enda rad.

Hur det kom sig: Bill W.:s ”Pengar” (1946)

Först fanns det inga pengar att tvista om. Medlemmarna möttes i hemmen, och om någon ville hjälpa en annan alkoholist ekonomiskt var det en privatsak (P-17, s. 27). Bill medger att detta inte kunde vara för alltid: mötesplatser, klubbar och kontor kostar pengar, så den verkliga frågan var hur man håller pengarna i schack så att de aldrig välter den andliga grunden (P-17, s. 27–28).

Medlemmarnas bidrag håller tjänsterna ärliga. Bidrag är aldrig ett villkor för medlemskap (P-17, s. 28). Eftersom ingen är tvungen att betala AA:s kontor ”kan aldrig diktera” (P-17, ”Pengar”, 1946, s. 29): om de tjänar dåligt slutar medlemmarna att betala. Därför bör medlemmarnas egna frivilliga bidrag ”så småningom vara vårt enda stöd” (P-17, ”Pengar”, 1946, s. 32).

AA tog emot hjälp utifrån en gång, och säger det. Det fanns en tid ”då vi desperat behövde lite hjälp utifrån” (P-17, ”Pengar”, 1946, s. 33). Vänners gåvor gjorde Alcoholic Foundation, boken Anonyma Alkoholister och General Office möjliga, och Bill skriver att AA aldrig skulle sluta vara tacksamt (P-17, s. 33).

Varför det ändrades. År 1946 hade AA tusentals medlemmar som försörjde sig, och en stark känsla spred sig att AA borde försörja sig självt (P-17, s. 33). Låt allmänhetens pengar gå till forskning, sjukhus och utbildning, som behöver dem; ”Vi kan, och vi bör, betala vår egen väg” (P-17, ”Pengar”, 1946, s. 34).

Vad som räknas och vad som inte räknas. En icke-alkoholiserad vän som lägger en dollar i hatten är knappast ett undantag från självförsörjning (P-17, s. 34). Oron gäller ”de stora bidragen, särskilt de som kan föra med sig framtida förpliktelser” (P-17, ”Pengar”, 1946, s. 34), och pengar som testamenteras till AA, offentlig insamling i AA:s namn och pengar från ”våta” eller ”torra” källor, vilket skulle dra in AA i alkoholstriden (P-17, s. 34). Bill ifrågasätter till och med en stor gåva från en förmögen medlem: kan gruppen känna sig i skuld till medlemmen, och kan medlemmen tro sig ha köpt sin nykterhet (P-17, s. 34)? Hans slutsats är att ”att ta emot stora donationer från vilken källa som helst är mycket tveksamt” (P-17, ”Pengar”, 1946, s. 34).

De förtroendevaldas beslut. Bill berättar att de förtroendevalda i Alcoholic Foundation just hade beslutat att tacka nej till varje gåva som förde med sig den minsta förpliktelse och till alla inkomster som erbjöds från en kommersiell källa, däribland pengar från filmbolag som var intresserade av en AA-film, eftersom ”AA har inget att sälja” (P-17, ”Pengar”, 1946, s. 35).

Vad texten inte säger

Den långa versionen styr AA-grupperna och AA:s egna tjänster. Den säger inte åt medlemmar att inte försörja sig, att inte ge till andra ändamål eller att inte arbeta för organisationer som tar emot pengar utifrån. Bills oro gäller genomgående AA:s namn och AA:s kassor.

Den långa versionen säger att stora gåvor och gåvor med förpliktelser är ”oklokt” och att offentliga vädjanden är ”en ytterst riskabel väg” (s. 564). Den kategoriska formuleringen ”inte ta emot bidrag utifrån” hör till den korta versionen (s. 562).

Senare, som jämförelse (daterat)

Tolv traditioner illustrerade (P-43, 1971, uppdaterad 2023) tillägger att AA begränsar hur mycket en medlem får ge varje år eller lämna i testamente, ”så att ingen av oss kan köpa inflytande i AA” (P-43, 1971, ”Sjunde Traditionen”). Den gränsen är senare praxis, inte en del av texten från 1946.

Läs själv

• Bilaga I, den långa formen av Traditionerna (s. 561–566), gratis från AA: https://www.aa.org/sites/default/files/2021-11/en_bigbook_appendicei.pdf
• P-17, AA-traditionen: så utvecklades den (”Pengar”, s. 27–35): https://www.aa.org/sites/default/files/literature/assets/p-17_AATraditions.pdf
• P-43, Tolv traditioner illustrerade: https://www.aa.org/sites/default/files/literature/P-43_0625.pdf
• Se också: Vad sade Bill W. om klubbar och AA? · Tradition 8: kan någon få betalt för tolftestegsarbete?

Källor

Sidhänvisningarna till Stora Boken gäller den fjärde utgåvan (2001). Sidhänvisningarna till P-17 är broschyrens tryckta sidnummer (© 2019), som stämmer med aa.orgs kostnadsfria PDF.

Recovery Starts är oberoende och inte knutet till Anonyma Alkoholister. Citaten är korta och har angivna källor; Stora Boken och P-43 är © A.A. World Services, Inc.; artiklarna i P-17 är © AA Grapevine, Inc., omtryckta av A.A. World Services.

De här sidorna besvarar frågor om AA utifrån AA:s egen utgivna litteratur, läst i sin helhet, med varje citat kontrollerat ord för ord mot den sida det hänvisar till. Recovery Starts är oberoende och inte knutet till Anonyma Alkoholister. Vad vi har läst, och när varje källa skrevs.