What did Bill W. say about clubs and A.A.?

Bill W. was for clubs, for the members who want them. In 1947 he wrote that A.A.s who need and want clubs ought to have them, and that the real question was how to keep their troubles smaller than their benefits. But a club is not A.A. Experience in New York taught that a club should be separately incorporated under another name, run and paid for by the people who want it, and kept out of the A.A. groups' hands. The Long Form of Tradition Six says the same: clubs are "secondary aids" that should be set apart so the groups can drop them if they need to, and they shouldn't use the A.A. name. Bill warned against treating club life as a substitute for the program, a "Thirteenth Step."

Startsida › AA-frågor, från böckerna › Traditionerna

Vad sade Bill W. om klubbar och AA?

Kort sagt:

Bill W. var för klubbar, för de medlemmar som vill ha dem. År 1947 skrev han att AA-medlemmar som behöver och vill ha klubbar bör få ha dem, och att den verkliga frågan var hur man skulle hålla deras problem mindre än deras fördelar.
Men en klubb är inte AA. Erfarenheten i New York lärde att en klubb bör vara en separat juridisk person under ett annat namn, drivas och bekostas av dem som vill ha den, och hållas utanför AA-gruppernas händer.
Den långa formen av Tradition 6 säger detsamma: klubbar är ”stödverksamheter” som bör hållas åtskilda så att grupperna fritt kan släppa dem om det behövs, och de bör inte använda AA:s namn.
Bill varnade för att se klubblivet som en ersättning för programmet, ett ”Trettonde Steg”.

Bills essä ”Klubbar i AA” (1947)

Klubbarna var populära, och det var motståndet också. Bill inleder med att säga att klubbar hade blivit en del av AA-livet och att en omröstning skulle ge ett stort ”ja” (P-17, s. 17). Därefter nämner han faran på den sidan: vissa medlemmar agerade som om en klubb vore ett slags ”Trettonde Steg” utan vilket de andra Stegen inte fungerade, och de ”har lätt för att förlita sig på klubbar i stället för på AA:s program” (P-17, ”Klubbar i AA”, 1947, s. 17). En stark minoritet ville inte ha några klubbar alls och pekade på klubbar som blev samlingsplatser för dagdrivare, slagsmål om pengar och auktoritet samt dålig publicitet (P-17, s. 17).

Hans medelväg. ”AA-medlemmar som behöver och vill ha klubbar bör få ha dem” (P-17, ”Klubbar i AA”, 1947, s. 18). Frågan var hur man kunde göra dem till tillgångar och hålla nere deras nackdelar (P-17, s. 18).

Vad New York fick lära sig den hårda vägen. Bill berättar historien om den första klubben, på West 24th Street, som ett genomsnittligt exempel, inte en förebild (P-17, s. 18). Mötena hade vuxit ur hemmen, en restaurang saknade hemmets atmosfär, och medlemmarna tog över en tidigare konstnärsklubb (P-17, s. 18). Sedan kom växtvärken: diktatorer, berusade som störde möten, hyresproblem och ett bolag vars direktörer verkade tävla med AA:s roterande kommitté (P-17, s. 18–19). Bolaget som innehade hyreskontraktet hette ”Alcoholics Anonymous of New York, Inc.” och Bill medger att de i praktiken hade bildat bolag för hela delstaten (P-17, s. 19). När förortsgrupperna växte väntade sig Manhattan att de skulle betala för klubben och dess sekreterare; det gjorde de aldrig, och klubben, områdets gemensamma behov och AA-arbetet förblev hopflätade under lång tid (P-17, s. 19–20).

Lärdomen. Härvan löstes upp när de insåg att klubbar ”bör vara strikt de enskilda individers angelägenhet som särskilt vill ha klubbar och som är villiga att betala för dem” (P-17, ”Klubbar i AA”, 1947, s. 20). En klubb bör vara en separat juridisk person under ett annat namn; dess direktörer bör bara sköta klubbens angelägenheter; och en AA-grupp bör aldrig ge sig in i att driva ett företag (P-17, s. 20). Om AA-kommittén försöker styra klubben, eller klubben försöker leda grupperna, blir det genast problem; det enda botemedel man fann var ”att skilja det materiella från det andliga” (P-17, ”Klubbar i AA”, 1947, s. 20). En grupp som möts i en klubb betalar hyra eller delar på insamlingen (P-17, s. 20).

Vem hör till, vem betalar. Bill säger rakt ut att de ännu inte kände till alla svar (P-17, s. 21). Hans förslag: varje AA-medlem bör vara fri att ha glädje av en klubb oavsett om han bidrar eller inte, och regelbundna bidragsgivare bör rösta fram klubbens direktörer (P-17, s. 21). Stora gåvor för att köpa eller bygga klubbar leder till huvudvärk, och offentlig insamling är ”extremt farlig” (P-17, ”Klubbar i AA”, 1947, s. 21).

Där klubbarna hamnar. Utanför små orter växer AA ur varje klubblokal, och områdets gemensamma arbete (sjukhusarrangemang, ett centralt kontor, lokal PR) går över till en central- eller intergruppskommitté som varje AA-medlem har ett intresse i, klubbmedlem eller inte (P-17, s. 21–22). Klubben blir kvar utanför, ”där den enligt många bör vara” (P-17, ”Klubbar i AA”, 1947, s. 22).

Den långa formen av Tradition 6 (1946)

Den långa formen sammanfattar samma erfarenhet i ett stycke. All betydande egendom som verkligen är till nytta för AA bör ägas och förvaltas separat, ”så att det materiella skiljs från det andliga” (s. 564). En AA-grupp bör inte bedriva affärsverksamhet. Stödverksamheter ”som klubbar eller sjukhus” bör vara egna juridiska personer och hållas åtskilda så att, om det behövs, ”grupperna fritt kan släppa dem” (s. 564). De bör inte använda AA:s namn, och de bör ledas av dem som bekostar dem. ”För klubbar föredras oftast föreståndare som är AA-medlemmar” (s. 564), medan sjukhus hör hemma väl utanför AA.

I ”Pengar” (1946)

Ett år tidigare hade Bill redan sagt att stödet till klubbar bör vara en individuell sak, inte en gruppsak (P-17, s. 29). Grupperna i ett område kunde med fog betala för en sekreterare på ett centralt kontor som tjänar dem alla, men det är inte en uppgift för grupperna eller centralkommittén att finansiera klubbar, och ”majoriteten bör inte försöka tvinga” minoriteten att betala för klubbar den inte vill ha (P-17, ”Pengar”, 1946, s. 29).

Senare, som jämförelse (daterat)

Broschyren från 2018, AA-gruppen … där allting börjar (P-16), för detta vidare: att äga och förvalta fastigheter är inte en gruppfunktion, så ”tekniskt sett finns det inget som heter” AA-klubb (P-16, 2018, s. 40). Klubbar drivs av medlemmar som agerar som privatpersoner genom separata ideella juridiska personer, och General Service Office tar inte emot bidrag från klubbar (P-16, s. 40–41).

Läs själv

P-17, A.A. Tradition: How It Developed (”Klubbar i AA” s. 17–22; ”Pengar” s. 27–35), gratis från AA: https://www.aa.org/sites/default/files/literature/assets/p-17_AATraditions.pdf
Bilaga I, den långa formen av Traditionerna (s. 561–566): https://www.aa.org/sites/default/files/2021-11/en_bigbook_appendicei.pdf
P-16, AA-gruppen … där allting börjar: https://www.aa.org/sites/default/files/literature/p-16_0723.pdf
Se även: Tradition 6: kan en AA-grupp samarbeta med ett behandlingshem? · Vad innebär ”ingen utomstående anknytning” i praktiken? · Tradition 7: tar AA emot pengar utifrån?

Källor

Källa	Sidor	Först publicerad
Bill W., ”Klubbar i AA: Är de här för att stanna?” (P-17)	17–22	AA Grapevine, 1947
Bill W., ”Pengar” (P-17)	27–35	AA Grapevine, 1946
De Tolv Traditionerna, lång form, Tradition 6 (Stora Boken, bilaga I)	563–564	AA Grapevine, 1946; i Stora Boken från 1955
P-16, AA-gruppen … där allting börjar	40–41	© 2018 (reviderad 2022)

Recovery Starts är oberoende och inte knutet till Anonyma Alkoholister. Citaten är korta och har angiven källa; Stora Boken och P-16 är © A.A. World Services, Inc.; artiklarna i P-17 är © AA Grapevine, Inc., omtryckta av A.A. World Services.

De här sidorna besvarar frågor om AA utifrån AA:s egen utgivna litteratur, läst i sin helhet, med varje citat kontrollerat ord för ord mot den sida det hänvisar till. Recovery Starts är oberoende och inte knutet till Anonyma Alkoholister. Vad vi har läst, och när varje källa skrevs.