Gottgörelse i Stora Boken: Steg 8 och 9

Stora Boken tar upp gottgörelse på sidorna 76 till 84, i kapitlet Till handling. Steg 8 ber oss göra en lista över alla vi har gjort illa och bli villiga att gottgöra dem alla. Steg 9 ber oss gottgöra dem – med Stegets ord: ”Gottgjorde så långt möjligt dessa människor personligen, utom då det skulle kunna skada dem eller andra” (s. 59). Boken ägnar knappt ett stycke åt Steg 8, och orsaken är praktisk: vi gjorde redan listan när vi gjorde vår inventering (s. 76). Det som återstår är villighet, och boken säger att om vi inte har den än fortsätter vi be tills den kommer.

Varför gör vi det över huvud taget? Sidan 76 inleder det här avsnittet av boken med att påminna oss om att ”Tron utan gärningar är död.” Den andliga upplevelsen vi fann i de tidigare stegen måste föras in i våra relationer, annars vissnar den. Sidan 77 ger syftet i en enda mening: ”Vårt verkliga syfte är att göra oss själva lämpade att vara till största möjliga tjänst för Gud och människorna omkring oss.” Vi gottgör inte främst för att må bättre eller för att bli förlåtna. Vi sopar bort spillrorna efter självviljan så att vi kan vara till nytta igen.

Hur direkt gottgörelse faktiskt ser ut

Direkt betyder att vi går till personen, ansikte mot ansikte så långt det går, i stället för att skicka en vag ursäkt från ett tryggt avstånd. Boken går igenom verkliga situationer. Vi närmar oss den vi har varit förbittrade på eller gjort fel mot ”i en hjälpsam och förlåtande anda” (s. 77), och håller fokus på vår egen sida av gatan; hans fel är inte vår sak den dagen. När det gäller fordringsägare säger sidan 78 att vi inte undviker dem. Vi låter dem veta att vi är ledsna och ordnar den bästa återbetalning vi kan. Till och med fel som kan kosta oss vårt rykte eller värre finns med. Sidan 79 sätter måttet rakt ut: ”Vi får inte rygga för någonting.” Vi ber Gud om styrka och vägledning att göra det rätta, vilka personliga konsekvenser det än får.

Undantagsklausulen

Steg 9 har ett noga avvägt undantag: vi gottgör utom då det skulle skada personen eller någon annan. Lägg märke till vad klausulen inte säger. Den säger inte utom när det är pinsamt, dyrt eller skrämmande för oss. Skadan det gäller är deras, aldrig vår. Sidan 79 varnar för att vi inte ska vara ”den förhastade och dåraktiga martyren” som i onödan offrar andra för att rädda sig själv. Att köpa vår egen sinnesro på någon annans bekostnad är ingen gottgörelse; det är ännu en handling av själviskhet i Steg 9-kläder. Bokens exempel på sidorna 80 och 81 handlar om bekännelser som skulle såra en make eller maka eller dra oskyldiga människor in i skada. I de fallen söker vi vägledning först, talar igenom saken med andra och ber Gud om riktning innan vi vidtar någon drastisk åtgärd (s. 80). Villigheten förblir total. Tillvägagångssättet förblir hänsynsfullt.

Gottgörelse är reparationer, inte ursäkter

Sidan 82 ger bokens mest målande bild av varför en ursäkt inte räcker: ”Alkoholisten är som en tornado som rasar fram genom andras liv.” En tornado kan inte laga en stad genom att säga förlåt till den. När boken talar om familjen är sidan 83 rakt på sak: ”Ett ångerfullt mumlande om att vi är ledsna räcker inte alls.” Det som räcker är reparation. Vi betalar vad vi är skyldiga, vi säger den sanning vi höll inne med, och framför allt lever vi annorlunda hemma, dag efter dag, så att de som står oss närmast får uppleva förändringen i stället för att bara höra talas om den. Boken är också ärlig med att vissa fel aldrig helt kan gottgöras. Sidan 83 säger att vi inte behöver oroa oss för dem om vi ärligt kan säga att vi skulle gottgöra dem om vi kunde. Villigheten är det som gäller i det här steget.

Vad boken lovar

Mitt i instruktionerna för Steg 9 stannar boken upp för att berätta vad som händer om vi gör det här arbetet grundligt. ”Om vi är noggranna i den här fasen av vår utveckling, kommer vi att bli förvånade innan vi har kommit halvvägs” (s. 83). Sedan kommer löftena i det Nionde Steget: ”Vi kommer att uppleva en ny frihet och en ny lycka. Vi kommer inte att ångra det förflutna eller vilja stänga dörren om det” (s. 83). Rädslan för människor, självömkan och den gamla känslan av värdelöshet börjar försvinna allteftersom gottgörelsen görs. Sidan 84 avslutar avsnittet med den försäkran som generationer av oss har prövat: ”De kommer alltid att förverkligas om vi arbetar för dem.” Vi behöver inte bli klara med listan den här veckan. Vi behöver bara börja, förbli villiga och fortsätta gå mot nästa namn.