Egenvilja som löpt amok i Stora Boken

Frasen ”egenvilja som löpt amok” kommer från sidan 62 i Stora Boken, i kapitlet Hur det fungerar. Hela meningen säger att ”alkoholisten är ett extremt exempel på egenvilja som löpt amok, fast han vanligtvis inte tycker det” (sidan 62). Egenvilja som löpt amok innebär ett liv som drivs helt av våra egna planer, våra egna krav och våra egna föreställningar om hur alla runt omkring oss borde bete sig, utan något som håller det i schack. Att löpa amok är att löpa vilt. Vi ville ha det vi ville ha, vi tryckte på tills vi fick det, och vi kunde oftast inte se att det var vi som tryckte.

Stora Boken lämnar inte diagnosen vag. Strax före den meningen avger den domen: ”Själviskhet – självupptagenhet! Det, tror vi, är roten till våra problem” (sidan 62). Sedan tillägger den: ”Våra problem är alltså, tror vi, i grunden vår egen skapelse” (sidan 62). Det kan låta hårt till en början, men det kan vara den mest hoppfulla tanken i hela kapitlet. Om våra problem kom från andra människor skulle vi behöva fixa andra människor. Eftersom de uppstår i oss kan reparationen ske i oss. Resten av boken är en samling anvisningar för just den reparationen.

Skådespelaren som vill styra hela föreställningen

För att visa oss hur egenvilja ser ut utifrån målar Stora Boken upp en bild på sidorna 60 och 61. Var och en av oss är som en skådespelare som vill styra hela föreställningen och för alltid försöker arrangera belysningen, kulisserna och de andra skådespelarna så att det passar honom. Om bara våra arrangemang ville hålla, om bara människor gjorde som vi önskade, skulle föreställningen bli storartad och alla vara nöjda. Det första kravet i Steg 3 är att vara övertygad om att ”ett liv som styrs av egenvilja kan knappast bli en framgång” (sidan 60).

Boken är noga med att säga att skådespelaren inte alltid är en skurk. Ibland är han snäll och tålmodig, ibland är han elak och oärlig, och ofta är hans motiv genuint goda (s. 60–61). Men föreställningen blir ändå inte bra. Så han anstränger sig mer, och när livet fortfarande vägrar samarbeta blir han arg, upprörd och full av självömkan och skyller på alla utom sig själv (sidan 61). Boken ställer då en fråga som svider lite: producerar han inte, även när han är som bäst, förvirring snarare än harmoni (sidan 61)?

Själviskhet och självupptagenhet, roten till våra problem

Sidan 62 fortsätter: ”Drivna av hundra olika former av rädsla, självbedrägeri, självsökande och självömkan trampar vi våra medmänniskor på tårna, och de slår tillbaka.” Lägg märke till det första ordet på den listan. Vår själviskhet var aldrig styrka; den var rädsla i förklädnad. Ibland föreföll vi bli sårade utan någon som helst provokation, men boken säger att vi alltid fann att något tidigare beslut, grundat på jaget, hade försatt oss i en position där vi kunde bli sårade (sidan 62).

Sedan höjer boken insatsen: ”Framför allt måste vi alkoholister bli av med den här själviskheten. Det måste vi, annars dödar den oss!” (sidan 62). Det är språk om liv och död med avsikt, eftersom ett självupptaget liv hela tiden framkallar just den smärta vi drack för att fly. Boken är lika ärlig om viljekraftens gränser. Vi kunde inte minska vår självupptagenhet särskilt mycket genom att önska eller genom att försöka av egen kraft; vi måste ha Guds hjälp (sidan 62).

Att sluta spela Gud

Vägen ut börjar med en avgång. ”Först och främst var vi tvungna att sluta spela Gud. Det fungerade inte” (sidan 62). Sedan kommer ett nytt arrangemang: ”Därefter beslöt vi att Gud hädanefter i detta livets drama skulle vara vår Regissör” (sidan 62). Lägg märke till att vi inte lämnar scenen. Vi behåller vår roll; vi slutar bara försöka regissera alla andras. Det beslutet är Steg 3, och boken säger att när vi uppriktigt tog en sådan ställning följde anmärkningsvärda saker, och vi blev mindre intresserade av oss själva och mer intresserade av vad vi kunde bidra med till livet (sidan 63).

Tredje stegets bön på sidan 63 ber Gud att ”Befria mig från jagets bojor, så att jag bättre kan göra Din vilja” (sidan 63). Bojor är rätt ord. Stora Boken behandlar egenvilja inte som ett privilegium vi avstår från utan som ett fängelse vi friges från, och frigivningen förnyas dagligen. På sidorna 87 och 88 säger boken att vi ska stanna upp när vi är oroliga eller tveksamma, be om rätt tanke eller handling och påminna oss om att vi inte längre styr föreställningen. Det är skådespelarbilden som kommer tillbaka: vi spelar vår roll, gör nästa rätta sak och låter Regissören sköta intrigen.