En knapp majoritet

En grupp kan sköta sina egna angelägenheter genom omröstning och ändå splittra sig själv genom att rösta illa. Tänk dig ett arbetsmöte om att flytta mötet till en ny byggnad. Tjugo personer kommer; elva röstar ja, nio röstar nej, och de elva förklarar saken avgjord och börjar packa. Ingen frågade vad de nio behövde. Tre veckor senare möts de nio på egen hand i det gamla rummet, och staden har två halva grupper där den hade en. Bill W. såg det komma (AA-broschyren P-17, s. 29). När han 1946 skrev om huruvida grupper skulle betala för klubbar fastslog han en princip som gäller varje gruppomröstning: ”Men majoriteten bör inte försöka tvinga minoriteten att stödja klubbar som den inte vill ha eller behöver.” Att tvinga betyder att använda makt. Senare, när AA byggde sin servicestruktur, utformade det valen med samma fara i åtanke (AA blir myndigt): ”En annan huvudorsak till bekymmer var det hårt kämpade, knappa valet, som nästan alltid lämnade efter sig en stor och missnöjd minoritet.” Den långa versionen (Stora Boken, s. 563) säger att gruppen inte bör vara ansvarig inför ”någon annan auktoritet än sitt eget samvete”, och hela rummet är det samvetet, inte den vinnande sidan i en räkning. Testa det i kväll: fråga på ditt nästa arbetsmöte, innan en jämn omröstning genomförs, om gruppen har pratat tillräckligt länge.