Gamle Tom hade rätt

Den gamla klubblokalen på Twenty-Fourth Street var ett kaos. Frivilliga målade den, svarade i telefon och gick sedan hem. Lokalen förblev skitig. Berusade sov där när som helst på dygnet, i alla möjliga skick. Bill W. skrev: ”Det var uppenbart att vi behövde en vaktmästare.” Så de vände sig till Tom, en pensionerad brandman med pension – ingen hävstång, trodde de. De erbjöd honom ett fint rum. Sju dagar i veckan. Koka kaffe, köra ut de värsta, sopa golven. Tom lyssnade på hela förslaget och sa det du själv skulle ha sagt: det ni vill ha är en vaktmästare. De höll med om det. Sedan frågade Tom om de tänkte betala honom något, och AA – ungt, skrämt och mycket säkert på sig självt – sa nej, eftersom ”då skulle du bli en professionell. Det här är Anonyma Alkoholister. Vi får inte blanda ihop pengar med andlighet.” Toms svar är en av de mest användbara meningarna i vår litteratur: ”inga pengar, inget arbete. Jag gör mitt tolftestegsarbete gratis, men om ni ska ha mig här som vaktmästare, så får ni betala mig, förstår ni?” Där har vi hela Traditionen, från en man med en kvast, flera år innan någon skrev ner den. Han kunde föra budskapet vidare för ingenting, för alltid. Han tänkte inte sopa golvet för ingenting. Bills dom, nedskriven långt efter att de hade prutat ner den gamle mannen till sista öret: ”Men gamle Tom hade rätt. För att AA skulle fungera var vi tvungna att anställa lite hjälp.”