Sponsorn som skickar faktura

Tänk dig en sponsor som börjar ta betalt. Det börjar rimligt – hans tid är verklig, han har hållit på i tjugo år, och de män han tar igenom stegen blir nyktra. Så nu finns det ett månadsbelopp, och ett schema, och ett meddelande om att han kan klämma in dig på torsdag. Se vad det gör, för det ändrar inte ett enda ord av det som sägs. Det ändrar vem som sitter i stolen. En man som du sponsrar är någon du kan säga sanningen till; du har inget att förlora på att förlora honom. En kund är en man du kan förlora. Och en man du kan förlora är en man du måste kontrollera. Den hårda sanningen mjukas upp. Samtalet som tillhörde den som sponsrades börjar tjäna sponsorn. Relationen har fått ett intresse, och ett intresse böjer allt det rör vid – också huruvida han någonsin berättar för dig att det finns där. AA drog den här gränsen tidigt. Dess broschyr om Traditionerna, P-43, säger att det blev klart för de första medlemmarna att ingen AA-medlem någonsin bör be om eller ta emot betalning för att ”föra detta budskap vidare till någon annan, från person till person och ansikte mot ansikte”. Det är vad sponsorskap är. Det finns ingen version av det med en faktura bifogad: inget företag som sponsorn svarar inför, ingen utomstående organisation med ett intresse i vad han säger till dig.