Bara frivilliga

Tradition 8 är en enda mening med ett gångjärn i mitten: ”Anonyma Alkoholister bör alltid förbli icke-professionellt, men våra servicekontor kan anställa personal för speciella uppgifter.” Tänk dig nu en grupp som behåller första halvan och kastar bort den andra. Ingen får betalt för något, någonsin. Ingen betald sekreterare, ingen betald vaktmästare. Renhet, äntligen – och i ungefär sex månader är det vackert. Sedan börjar telefonen på centralkontoret ringa vid tider då den frivillige är på jobbet. Litteraturbeställningen ligger i en låda. Mötesförteckningen blir inaktuell, och en man som äntligen har bestämt sig för att försöka kör över stan till en kyrkkällare som har varit mörk i ett år, sitter på parkeringen och kör hem igen. P-43 lägger fram räkneexemplet rakt: det finns ”en alltför stor arbetsmängd för att hinna med på lediga stunder här och där, och bara de rika eller pensionerade skulle ha råd att arbeta heltid som frivilliga.” AA betalar för kontoret, och kommer aldrig att betala för att föra budskapet vidare. Kontoret svarar i telefon och ser till att dörrarna går att hitta – att köra över stan klockan fyra på natten för att möta en främling i nöd är hur vi håller oss nyktra själva, så som vi alltid har gjort.