Gängse pris

Tänk dig en grupp som löser sitt problem med det Tolfte Steget med pengar. Ingen vill ha samtalen klockan två på natten – en berusad i telefonen som behöver att någon kommer – så gruppen röstar för att betala fyrtio dollar per samtal till den som åker. Det fungerar omedelbart. Samtalen blir besvarade. Se nu vad som händer nästa år, för den här mekanismen har ingenting att göra med någons motiv. Det finns nu ett pris, så det finns ett gängse pris. Vilket betyder att mannen som åker ut klockan två på natten för ingenting inte längre är en medlem som gör det medlemmar gör – han är en man som arbetar gratis i ett rum där det jobbet är betalt. Han ser ut som en dumbom, eller en amatör, eller någon som är ute efter något. Så han slutar. Inte av girighet. Av aritmetik. Och nykomlingen som skulle ha åkt nästa år kommer aldrig igång, eftersom han har lärt sig att det är en betald tjänst att föra budskapet vidare och han har inte blivit anställd. AA gjorde det här experimentet mer än en gång och skrev ner resultatet: ”Varje gång vi har försökt göra vårt Tolfte Steg professionellt har resultatet varit exakt detsamma; vårt enda syfte har omintetgjorts.” Inte ibland. Exakt detsamma. En gemenskap är inget annat än människor som gratis gör det enda som inte kan köpas.