Meningen som bara fungerar om den är sann

P-43, AA:s egen broschyr om Traditionerna, skriver ner meningen som en medlem kan säga och ingen annan på jorden: ”Nej, jag är inte socialarbetare. Jag får inte betalt för att prata med dig. Jag gör det därför att det är det bästa sättet för mig själv att hålla mig nykter.” Den meningen är hela produkten. Den avväpnar mannen på andra sidan köksbordet, och av en enda anledning – den är sann. Ta betalt och du kan fortfarande säga orden. De är bara inte sanna längre. Stora Boken angav villkoren innan det fanns någon Tradition som skyddade dem: det som når den nye blivande medlemmen är att det är ”inga avgifter att betala, inga egna intressen att driva, inga människor att behaga, inga föredrag att stå ut med”. Sedan, en rad senare, upptäckten som borde avsluta varje diskussion om att skala upp det här arbetet: ”Ingen av oss gör detta arbete till sitt enda yrke, och vi tror inte heller att dess verkan skulle öka om vi gjorde det.” Inte att vi inte borde. Att det inte skulle fungera. Den obetalda medlemmen är inte en budgetversion av yrkespersonen. Han är ett annat instrument, och det som ger honom hans kraft är precis det en lönecheck skulle ta bort. AA:s servicekontor betalar människor, ordentligt, för verkliga jobb. Men för nykomlingen som en medarbetare tar med till ett möte samma kväll är P-43 exakt om lönen: ”de får betalt bara med sin egen fortsatta nykterhet.”