Samma gamla svarta klänning

Anne Smith hade en policy innan gemenskapen hade ett namn. En tidig medlems hustru mindes den ordagrant (Dr Bob och de andra föregångarna): ”hon sa: ’Låt oss du och jag hålla oss i bakgrunden.’” Inte blygsamhet som läggning – en vald post, hållen i femton år vid ett köksbord dit berusade och deras rädda hustrur fortsatte att komma. När Stora Boken sattes ihop ville Bill ha med henne i den: ”Min känsla”, sa Bill, ”är att Anne bör skriva den som skildrar hustrun.” Kapitlet finns. Hon skrev det inte. På en av de första nyårsfesterna frågade en vän varför hon inte bar någon av sina nya klänningar: ”det finns några nya människor som inte har något, och jag står inte ut med att ha på mig någon av dem.” Och hon dök upp på festen i samma gamla svarta klänning. Bakgrunden var inte där Anne hamnade. Det var där hon arbetade.