Ett sällskap som till stor del består av marknadsförare

AA kom fram till sin policy för kontakter med allmänheten genom att först i tryck erkänna vilken sorts människor som skrev den (AA blir myndigt). ”Till temperamentet hade många av oss varit oansvariga marknadsförare, och utsikten till ett sällskap som till stor del bestod av marknadsförare var skrämmande.” Skrämmande – om dem själva. Och Bill låtsades inte att alternativet var uppenbart fel; han ställde de två sida vid sida utan något förakt för det andra. ”En värdig välgörenhetsorganisation vill samla in pengar, och därför visar dess brevpapper namnen på varje framstående person vars stöd kan fås. Mycket av världens politiska, ekonomiska och religiösa liv är beroende av publicerat ledarskap. Människor som symboliserar saker och idéer fyller ett djupt mänskligt behov. Vi i AA ifrågasätter inte det.” Ifrågasätter det inte. Det fungerar, för andra, och han säger det. ”Men vi måste se det faktum att det är riskabelt att stå i det offentliga ljuset, särskilt för oss.” Så de tog den andra vägen – inte för att den var ädlare, utan på grund av vilka de var. ”Så vi tog till tanken att det vore långt bättre att låta våra vänner göra det åt oss. Och det har de gjort i en förvånande utsträckning.”