Fortfarande kvar

De människor som den här Traditionen skyddar mot är inte historia. AA:s egen broschyr säger det i presens (P-43, Tolv traditioner illustrerade): ”Och de finns kvar – medlemmarna som alltid är säkra på att de alltid har rätt – medlemmarna som glatt är redo att ta på sig alla ledarskapets bördor och surt ovilliga att dela dem, än mindre ge upp dem.” Läs de två halvorna. Glatt redo att ta på sig det. Surt ovillig att lämna tillbaka. Oftast samma person, oftast någon med verklig nykterhet som har gjort verklig nytta – vilket är skälet till att ingen upptäcker det tidigt. Det finns ingen skurk, bara ett grepp som stramades så långsamt att gruppen anpassade sig runt det. Broschyrens nästa rad är svaret, och det är inte ”hitta den personen”: ”Men en grupp behöver funktionärer. Hur ska vi hantera detta dilemma?” Traditionerna hanterar det genom att bygga gruppen så att det inte spelar någon roll när den personen dyker upp – uppdragen roterar, ingen styr, och det nyaste fyllot i rummet är skyldig ingen längst fram någonting. Lägg nu en lön under det greppet, och en titel, och en byggnad. Den surt ovilliga medlemmen finns kvar. Idag kan han stå på lönelistan.