Väldigt många pappersark

Varje regel var rimlig. Lagda ihop skulle de ha hållit nio av tio av AA:s egna grundare utanför. Omkring 1943 bad huvudkontoret varje grupp att skicka in sina regler för medlemskap. Att lista dem, mindes Bill, ”tog väldigt många pappersark” (För det vidare). Sedan räknade han: ”Om alla dessa påbud hade gällt överallt samtidigt hade det varit praktiskt taget omöjligt för någon alkoholist att någonsin ansluta sig till AA. Ungefär nio tiondelar av våra äldsta och bästa medlemmar hade aldrig kommit igenom!” Nio tiondelar. Inklusive männen som skrev reglerna. Ingen grupp hade gjort något grymt. Var och en hade lagt till ett krav, av ett gott skäl, efter en dålig natt – och ingen kunde se totalsumman förrän någon staplade arken. Den undersökningen är det närmaste en fotografi AA har av vad det gör med den person en gemenskap finns till för när man organiserar den. Idag har arken fått nya namn: intagskriterier, beredskapsbedömning, programbehörighet, utskrivningsvillkor. Vart och ett förnuftigt. Stapla dem och ställ den enda fråga som spelar roll: skulle fyllot som behöver det här rummet i kväll komma igenom dem? AA ställde den frågan en gång och slängde arken.