Mannen som startade det

Han har rätt om det mesta. Det är problemet. En grupp startar för att en man hyrde lokalen, köpte kaffekokaren och ledde de första elva mötena när ingen annan kunde. Fem år senare är de fyrtio personer, en roterande kommitté på pappret, och inte ett beslut som han inte formar. Ingen utsåg honom. Ingen skulle invända – han är skälet till att ett gott antal av dem är nyktra. Bill beskrev den här driften utan att mjuka upp den (AA blir myndigt): i början är dessa första medlemmar ”bokstavligen hans hierarki”. Sedan kommer resonemanget, och det låter aldrig som ärelystnad. Det låter som omsorg. ”När allt kommer omkring är vi erfarna. Dessutom, titta på allt gott vi har gjort för de där fyllona. De borde vara tacksamma.” Gruppen har inte tagits över. Den har tagits om hand så väl att den aldrig lärde sig att stå upp. Och kostnaden landar på den nyaste där. Att vara oenig är inte att vara oenig med en ståndpunkt – det är att vara oenig med mannen som räddade honom, och han vet det innan han öppnar munnen. Så han säger ingenting, och rummet blir tystare, och tystnaden kallas enighet.