Steg 1: Maktlöshet

Första Steget står på sidan 59 i Stora Boken, överst i listan som erbjuds som ett program för tillfrisknande: ”Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen – att våra liv hade blivit ohanterliga.” Alla andra steg vilar på det här. Boken ställer kravet rakt i Mer om alkoholism: ”Vi lärde oss att vi helt måste erkänna för vårt innersta jag att vi var alkoholister. Detta är det första steget i tillfrisknandet” (sidan 30). Lägg märke till hur högt ribban ligger. Inte misstänka det. Inte säga det högt på ett möte och i smyg hålla en bakdörr öppen. Helt erkänna, för vårt innersta jag. Första Steget är taget när argumentationen inom oss är slut.

Vad maktlös betyder med Stora Bokens ord

Stora Boken beskriver alkoholism som ett problem i två delar, och maktlös täcker båda. Den första är fysisk. Läkarens åsikt (sidorna xxv till xxxii) beskriver en allergi i kroppen: när alkohol väl finns i systemet utvecklas ett sug som är begränsat till alkoholister och aldrig förekommer hos den vanlige måttlige drinkaren (sidan xxviii). Det är därför antalet glas aldrig håller. Den andra delen är mental, och det är den som gör den verkliga skadan. Sidan 24 säger att den verklige alkoholisten har ”förlorat valfriheten när det gäller drickande”. Minnet av förra månadens förnedring dyker inte upp med tillräcklig kraft när tanken på ett glas kommer. ”Vi står försvarslösa mot det första glaset” (sidan 24). Och sidan 30 namnger motorn under allt: ”Tanken att han på något sätt, någon gång, ska kunna kontrollera och njuta av sitt drickande är varje onormal drinkares stora besatthet.” Maktlös är ingen förolämpning. Det är en saklig beskrivning: en kropp som inte tål alkohol och ett sinne som inte kan lämna den ifred.

Ohanterlig är den andra halvan av erkännandet, och den följer av den första. När drickandet drivs av den där cykeln av sug och besatthet organiserar sig livet kring problemet. Arbete, pengar, äktenskap, hälsa och självrespekt går på tur åt fel håll. Men den djupare ohanterligheten är inre. Kapitel 2 beskriver punkten där till och med den starkaste önskan att sluta dricka inte hjälper (sidan 24). Vi kunde inte hantera vårt eget tänkande kring alkohol, så vi kunde inte hantera det liv som det tänkandet fortsatte att skapa.

Var Första Steget finns i texten

Även om själva steget står på sidan 59 är hela bokens början material för Första Steget. Läkarens åsikt (sidorna xxv till xxxii) ger den medicinska bilden av allergin och suget. Bills berättelse (sidorna 1 till 16) visar en man som lever det. Det finns en lösning (sidorna 17 till 29) förklarar varför viljestyrka och självkännedom sviker oss i det avgörande ögonblicket. Och Mer om alkoholism (sidorna 30 till 43) är själva kapitlet för Första Steget; dess uttalade uppgift är att krossa villfarelsen att vi är som andra människor. Om du arbetar med Första Steget är de sidorna din uppgift.

Hur Stora Boken låter oss arbeta med det

Det finns inget arbetsblad för Första Steget i Stora Boken. Anvisningen är självdiagnos genom omutlig ärlighet. För det första uppmanar boken oss att pröva fakta i stället för att argumentera mot dem: sidorna 31 och 32 föreslår att den som är osäker på sitt tillstånd försöker dricka kontrollerat, försöker sluta tvärt och gör det mer än en gång, och sedan bedömer resultaten ärligt. De flesta av oss hade genomfört det experimentet i åratal utan att kalla det så. För det andra ger den oss en enkel diagnos: ”Om du, när du ärligt vill det, finner att du inte kan sluta helt, eller om du, när du dricker, har liten kontroll över hur mycket du tar, är du förmodligen alkoholist” (sidan 44). För det tredje sätter den måttstocken: ett fullständigt erkännande, djupt inom oss, utan att något hålls tillbaka (sidan 30). Vad förändras när vi gör det? Kampen upphör. Vi slutar förbruka oss själva på att bevisa att vi kan dricka tryggt och blir mottagliga för att lära. Boken varnar för att ”Halvmesyrer gav oss ingenting” (sidan 59), och Första Steget är där vi slutar använda halvmesyrer mot sanningen.

Här kommer den ärliga delen. Nästan alla backar inför det här steget, eftersom att erkänna maktlöshet låter som att erkänna att vi är svaga, eller slut, eller mindre än andra. Många av oss hade byggt en identitet på att vara den som klarade av saker, och Första Steget kändes som att skriva under papperen på vårt eget nederlag. Erfarenheten hos dem som har tagit det är den motsatta. Erkännandet gör slut på ingenting annat än ett utmattande skådespel. Vi hade redan förlorat kampen; Första Steget hindrar oss bara från att låtsas något annat, och låtsandet var det som höll oss sjuka. På andra sidan finns en verklig lättnad, den som kommer av att äntligen få lägga ner något som är för tungt att bära.

Första Steget lämnar oss med ett problem som är fullt erkänt och ännu olöst, och boken tänker lämna oss där en stund. ”Brist på kraft, det var vårt dilemma” (sidan 45). Om vi är maktlösa måste hjälpen komma från någon annanstans än våra egna resurser. Det är precis där Andra Steget tar vid: ”Kom till tro att en Kraft större än vi själva kunde återge oss mental hälsa” (sidan 59). Först erkänner vi att vi inte kan. Sedan börjar vi, ärligt och utan skräck, se på vad som kan.