Steg 5: Att erkänna våra fel

Steg 5 lyder: ”Erkände inför Gud, oss själva och en annan människa den exakta innebörden av våra fel” (sidan 59). Om Steg 4 var att skriva inventeringen är Steg 5 att läsa upp den. Vi tar förbittringarna, rädslorna och skadorna som vi satte på papper och erkänner dem på tre sätt: inför Gud, inför oss själva och inför en annan person. Stora Boken ägnar det här steget bara några sidor, men behandlar det inte som valfritt. Den kallar det livsviktigt, och den berättar rakt ut vad som tenderar att hända dem som hoppar över det.

Var Steg 5 finns i Stora Boken

Själva steget står i listan över de Tolv Stegen på sidan 59, i kapitlet Hur det fungerar. Arbetsanvisningarna öppnar kapitel 6, Till handling, och löper från sidan 72 till sidan 75. Kapitlet börjar med en fråga: när vi har gjort vår personliga inventering, vad ska vi göra med den? Svaret är Steg 5, och boken ger sitt bästa skäl först: ”Om vi hoppar över det här livsviktiga steget kanske vi inte kommer över drickandet” (sidan 72). Gång på gång, säger den, försökte nykomlingar behålla vissa fakta om sina liv för sig själva. De letade efter enklare metoder, och nästan undantagslöst blev de berusade. ”De gjorde visserligen inventeringen, men höll fast vid några av de värsta posterna i lagret” (sidan 73). Storstädningen påbörjades men blev aldrig klar, så huset blev aldrig rent.

Hur Stora Boken säger att man arbetar med det

Först väljer vi personen, och vi väljer noga. Sidan 74 säger att om vi tillhör en trosinriktning som kräver bikt går vi till den rätta auktoriteten. Annars kan vi tala med en präst, en läkare, en psykolog eller en förtegen, förstående vän. Personen ska kunna hålla tyst om det vi anförtror, förstå vad vi syftar på och inte försöka ändra vår plan (sidan 74). En varning är viktig här: vi kan inte avslöja något som skulle skada våra fruar eller våra föräldrar, eftersom vi inte har rätt att rädda vårt eget skinn på en annan människas bekostnad. ”Regeln är att vi måste vara stränga mot oss själva, men alltid hänsynsfulla mot andra” (sidan 74).

Sedan handlar vi. När vi har bestämt vem som ska höra vår historia förlorar vi ingen tid (sidan 75). Vi tar med den skrivna inventeringen, vi förklarar vad vi gör och varför, och sedan, i en av bokens mest målande rader, ”stoppar vi vår stolthet i fickan och sätter igång och belyser varje karaktärsdrag, varje mörk skreva i det förflutna” (sidan 75). Att inte hålla något tillbaka är hela anvisningen. Efteråt återvänder vi hem, hittar en stilla timme, tackar Gud för att vi känner Honom bättre och går noggrant igenom de första fem stegen och frågar om vi har utelämnat något. Boken säger att vi bygger ”ett valv genom vilket vi till sist ska gå som en fri man” (sidan 75), och den ber oss kontrollera vårt eget stenarbete.

Vad som förändras när vi tar det här steget

Sidan 75 beskriver resultatet i några av bokens varmaste ord: ”Vi kan se världen i ögonen. Vi kan vara ensamma i fullkomlig frid och ro. Våra rädslor faller av oss. Vi börjar känna vår Skapares närhet.” Den fortsätter med att säga att vi kanske hade vissa andliga övertygelser tidigare, men att vi nu börjar få en andlig upplevelse, och att känslan av att dryckesproblemet har försvunnit ofta kommer starkt (sidan 75). Det är ingen belöning för att vara snäll. Det är vad som händer när en människa slutar bära hemligheter ensam.

Rädslan för att berätta för en annan människa

Låt oss vara ärliga om invändningen som nästan alla reser: jag har erkänt det här för mig själv och för Gud, så varför dra in en annan människa? Boken svarar att en ensam självbedömning vanligen inte räcker (sidan 72), och den förklarar varför. ”Mer än de flesta människor leder alkoholisten ett dubbelliv” (sidan 73). Vi spelade en rollfigur för världen medan vi tryckte ner de värsta minnena inom oss, och den ständiga rädslan och spänningen gav mer drickande. Skräcken vi känner inför Femte Steget är egentligen skräcken för att göra slut på dubbellivet, och det är precis därför det fungerar. ”Vi måste vara helt ärliga mot någon om vi ska kunna räkna med att leva länge eller lyckligt i den här världen” (sidan 73). I praktiken blir personen vi berättar för nästan aldrig chockad. Sidan 75 säger att de flesta som man vänder sig till på det här sättet gärna hjälper till och känner sig hedrade över vårt förtroende.

När genomgången av vårt valv är klar och arbetet känns stabilt flyttar boken oss rakt framåt: ”Om vi kan svara till vår belåtenhet, tittar vi sedan på Steg sex” (sidan 76). Vi har sett den exakta innebörden av våra fel och sagt dem högt. Steg 6 frågar om vi är helt och hållet beredda att låta Gud avlägsna dem.