SJÄLVÖMKANS FALSKA TRÖST

Självömkan är ett subtilt gift, min vän. Stora Boken lär oss att kärnan i vårt drickande var en förfärlig självupptagenhet – vi var centrum i vårt eget universum, och när saker inte gick vår väg svepte vi in oss i förbittringens och självömkans varma filt. På sidan 62 står det: ”Själviskhet – självupptagenhet! Det, tror vi, är roten till våra problem.” [Sidan 62] Förbittring, som ofta underblåses av självömkan, kallas ”boven nummer ett” på sidan 64. [Sidan 64] Vi intalar oss att vi har blivit orättvist behandlade, och det ger oss rätten att tycka synd om oss själva – och rätten att dricka igen.

Men här är vändningen: självömkan är en falsk tröst. Den känns bra ett ögonblick, som en lugnande lögn, men håller oss fast i vår egen berättelse om offerrollen. Löftena på sidorna 83–84 säger att när vi arbetar med Stegen, ”Vi kommer inte att ångra det förflutna eller vilja stänga dörren om det” och ”Självömkan kommer att glida bort.” [Sidan 84] Verklig tröst kommer inte av att vältra sig, utan av tacksamhet och handling. Vi byter vår självömkan mot tjänande av andra – det är den sanna lättnaden.