Plikttrogna barn

Innan Tradition 4 skrevs hade grupperna runt New York kommit fram till att ingen grupp svarar inför en annan, inte ens den som startade den. Bill W. berättade historien 1947 (AA-broschyren P-17, s. 20). Klubben på Manhattan hade fostrat de första förortsgrupperna. När de växte hittade de egna lokaler och egna vänner. Klubben drev ett centralt möte och betalade en sekreterare som tog emot samtal för hela området, så, erkände Bill, tyckte New York-borna att ”våra utkantsgrupper borde stödja Manhattan-klubben ekonomiskt; plikttrogna barn borde ta hand om sina” föräldrar. Grupperna bråkade aldrig. De bestämde sig bara själva: ”Fastän många AA-medlemmar i utkanterna personligen bidrog till klubben på 24th Street, skickade deras respektive grupper aldrig in ett enda öre.” Aldrig ett enda öre betyder inte ett enda öre. Medlemmarna gav som de ville; grupperna behöll sina pengar för sina egna angelägenheter, och ingen kunde tvinga dem till något annat. Det är den långa versionens första mening innan den skrevs ner (Stora Boken, s. 563): varje grupp bör ”inte vara ansvarig inför någon annan auktoritet än sitt eget samvete”. I dag kan föräldern vara ett stort möte, ett kontor eller ett program som startade en grupp och fortfarande förväntar sig att den ska lyda. Testa det i kväll: fråga om någon äldre grupp, något kontor eller någon person kan säga åt din grupp vad den ska göra med sin hatt.