Det nästan riktiga argumentet

Vissa AA-orter har ett litet kontor med en betald medarbetare. Hon svarar i telefon, håller mötesförteckningen aktuell och talar om för en skakad främling var kvällens möte hålls. Tänk dig nu gruppens arbetsmöte. Någon reser sig med Traditionen i handen och ropar: ”Hon pratar med alkoholister hela dagarna, det är tolftestegsarbete, och tolftestegsarbete betalas aldrig!” Ingen är självisk; rummet tror att det skyddar AA. Omröstningen går igenom, den betalda medarbetaren får gå, och inom ett år är telefonen en inspelning. Striden är äldre än Traditionen. Bill W. skrev ner ropet så som han hörde det (AA blir myndigt): ”Professionalism! Den där killen tjänar pengar på AA!” Och han noterade det som ingen hade kontrollerat: ingen av de anklagade hade varit ”anställd för att utföra AA:s tolftestegsarbete”. P-43, AA:s egen broschyr, ställer frågan rakt ut och svarar på den: ”men får dessa AA-medlemmar då betalt för att göra tolftestegsarbete? Nej. På kontoret banar de bara väg för det här arbetet.” Att svara i telefon är inte att föra budskapet vidare – det är det som gör det möjligt att föra det vidare. Gruppen ville skydda Traditionen och bröt mot den i stället: en främling ringde, och ingen fanns där.