Natten de sa nej till honom

Det är 1937. Bill är pank, Lois arbetar på varuhuset, och deras hus på Clinton Street är fullt av berusade som inte betalar för sig. Charlie Towns – som äger sjukhuset där Bill blev nykter – kallar in honom och gör honom ett erbjudande: ”Jag ger dig ett kontor, ett ordentligt förskott på arvodet och en mycket rejäl andel av vinsten. Det jag föreslår är fullständigt etiskt.” Sedan avslutningen: ”Du kan bli lekmannaterapeut, och mer framgångsrik än någon annan i branschen.” Bill låtsades aldrig att han stod över det: ”Det var absolut inget fel i att bli lekmannaterapeut.” Han tänkte på Lois. Han tänkte på sina fordringsägare. På tunnelbanan hem kom en bibelvers som en vägledning – ”Arbetaren är värd sin lön” – och hans beslut var fattat. Sedan berättade han för gruppen. De satt där. Sedan hittade en av dem fotfästet: ”Du säger att Charlies förslag är etiskt. Visst, det är etiskt. Men det vi har kommer inte att fungera på bara etik; det måste vara bättre.” Och till sist: ”Det här är en fråga om liv och död, Bill, och bara det allra bästa duger.” Någon påminde honom om hans egen replik – ”ibland är det goda det bästas fiende”. Bill skrev efteråt att medlemmarnas gemensamma beslut hade gått före hans egen vägledning: ”Så talade gruppsamvetet. Gruppen hade rätt och jag hade fel; rösten på tunnelbanan var inte Guds röst.” Kontoret hyrdes aldrig. Tradition 8 är inte en idé som någon fick. Det är ärret efter det där vardagsrummet.