Tvåhundrafyrtiosju år

På årsslutsmötet gör ordföranden räkneexemplet från podiet: sammanlagt rymmer rummet tvåhundrafyrtiosju års nykterhet i kväll. Applåder, välförtjänta – det är en sann siffra. På pausen bildas kön vid kaffebryggaren runt mannen med trettio år, varm som en kamin. Mannen med tre dagar står vid litteraturstället med en pappersmugg och läser samma broschyr två gånger. Ingen når honom innan han går tio över nio. Ingen var elak; rummet var upptaget med att hedra sin skatt, och dess skatt är inte vad det finns till för. Dr Bob, under sitt sista år, om varför han fortfarande kom (Dr Bob och de andra föregångarna): ”Jag hör hemma på det mötet för den nye mannens eller kvinnans skull som kanske går in genom den dörren.” Och: ”Jag är det levande exemplet.” Åren är bevis, inte rang. Tvåhundrafyrtiosju år av bevis stod i det rummet, och den enda människa det var ett bevis för gick hem utan att ha blivit mött.