Deras rätta storlek

Allteftersom de första grupperna växte kunde varje uppdrag de behövde skapa en chef, och medlemmarna måste hålla uppdragshavarna på plats. Någon måste samla in pengarna och sätta in dem på banken, så det blev en kassör; sedan en sekreterare, ibland en ordförande. Bill W. beskrev vad som följde med dem (AA blir myndigt): ”Absolut nödvändiga ordningar måste göras och människor måste utses eller väljas för att sköta uppgifterna. Det ledde ofta till friktion och maktjakt”. En maktjägare är någon som pressar på för att få bestämma. Sedan: ”Medel måste hittas för att hålla friktionsskapare och maktjägare nere på sin rätta storlek.” Det som fungerade, skrev han, var en servicekommitté, en hel del påtryckning från medlemmarna och mycket kärlek och förståelse. Ingen gjordes till chef för att tygla cheferna. Gruppen skötte dem själv, och uppdragen förblev uppdrag. Den långa versionen skrev senare ner var sista ordet hade legat hela tiden (Stora Boken, 4:e utg. (engelska), s. 563): ”För syftet med vår grupp finns det endast en högsta auktoritet – en kärleksfull Gud såsom Han kan komma till uttryck i vårt gruppsamvete.” I dag är glidningen densamma: den som har bankkortet, nycklarna eller mötesförteckningen börjar fatta besluten. Pröva det i kväll: fråga om varje uppdrag i din grupp fortfarande svarar inför medlemmarna, och när medlemmarna senast sa det.