Värre än det värsta

Det snabbaste sättet för en grupp att förstöra sin egen enighet är att försöka skydda den med regler. Bill W. beskrev det 1946 (AA-broschyren P-17, s. 12): ”Vid det här laget går gruppen in i regel- och föreskriftsfasen.” Kommittéer får makt att sålla bort oönskade. ”Motspänstiga kastas ut i det yttersta mörkret; respektabla besserwissrar kastar sten på syndarna.” Motspänstig betyder envis, den som vägrar rätta in sig i ledet. Sedan resultatet: ”De flesta försök att genomdriva reglerna skapar sådana vågor av osämja och intolerans i gruppen att detta tillstånd snart erkänns vara värre för gruppens liv än det allra värsta som de värsta någonsin ställde till med.” Osämja är öppet gräl. Reglerna som skulle rädda gruppen splittrar den. Därför sätter den långa versionen av Tradition Ett (Stora Boken, 4:e utg. (engelska), s. 563) ”vår gemensamma välfärd” först och ger ingen en regelbok att genomdriva den med. En grupp hålls hel genom att hålla dörren öppen, inte genom att vakta den. I dag kommer regelboken ofta färdig: närvarolistor, beteendekontrakt, en förteckning över vem som får dela och vem som inte får, skriven av ett program för dess egna klienter. Pröva det i kväll: fråga om din grupp har någon regel som kan få en dricker utkastad, och vem som skrev den.