På celluloid

I mitten av 1940-talet hade AA blivit något det aldrig hade planerat att bli – trendigt. AA:s egen biografi redovisar det (För det vidare): ”AA var vid det här laget ett begrepp; det hade fått nästan enhälligt goda recensioner i den nationella pressen; och om det inte riktigt hade blivit ’fint’ att vara medlem, så väckte det åtminstone beundran att offentligt erkänna sitt medlemskap.” Beundran är det tryck som den här Traditionen byggdes mot, och det är mycket svårare att stå emot än fientlighet någonsin var. Sedan kom fallet som prövade själva Traditionens ordval. ”En filmstjärna hade gått så långt som att bryta sin anonymitet på celluloid, med en film om sitt livs historia.” Celluloid. Film – det tredje ordet i Traditionen, och det som ingen hade väntat sig skulle behövas. Hon bröt den första gången 1946 eller 1947; självbiografin kom 1954; filmen 1955. Och sedan lägger AA:s skildring av henne till en enda kort mening och slutar. ”Hon drack senare igen.” Ingen kommentar. Ingen moral. Ingen skuld. Faktum, nedskrivet där det kan läsas, och inget byggt ovanpå.