Han bär nästan aldrig bara sig själv

Det som glöms bort är att ett brott sällan är en enda persons. En medlem som går ut offentligt går ut med ett rum bakom sig – sponsorn som nämns, vännen vars berättelse berättas för att den gör poängen bättre, mannen vars återfall är användbart som illustration. Stora Boken skrev ner den vardagliga versionen redan 1939 (s. 125), långt innan någon kunde föreställa sig en kamera i fickan: ”En annan princip som vi noggrant iakttar är att vi inte berättar om en annan persons intima upplevelser om vi inte är säkra på att han skulle godkänna det. Vi tycker att det är bättre, när det går, att hålla sig till våra egna historier.” Om vi inte är säkra på att han skulle godkänna det. Det är redan en hög ribba över ett köksbord. På nivån press, radio och film är den i praktiken ouppnåelig, eftersom de människor vars historier följer med inte är i rummet när beslutet fattas, och de kommer att få veta det på samma sätt som främlingar får veta. En medlem kan bara någonsin samtycka för sin egen del. Svårigheten är att han nästan aldrig bär bara sig själv.