Blödande diakoner

Varje grupp får en, och AA gav honom ett ovänligt namn med flit. Bill W. följde vad som händer med en grundare efter att hans grupp har röstat in en roterande kommitté (AA blir myndigt). En del blir äldre statsmän, villiga att ”sitta lugnt vid sidlinjen och tålmodigt avvakta utvecklingen”. Den andra sorten – den blödande diakonen – är ”en som förblir övertygad om att gruppen inte kan klara sig utan honom, som ständigt intrigerar för omval till ämbetet och som fortsätter att förtäras av självömkan.” Han ljuger inte om arbetet. Det är mycket arbete och ingen tackar honom, och han säger det, och att säga det är hur ett uppdrag slutar vara något någon annan känner sig kapabel att ta. Sedan gör Bill det som gör detta uthärdligt: ”Nästan varje veteran i vårt sällskap har gått igenom den här processen i viss mån. Det har jag själv.” Ingen varning om någon annan – om vem som helst som tjänar tillräckligt länge. AA byggde in botemedlet i strukturen: han kan röstas bort. Föreställ dig nu honom med en titel och en lön i en byggnad som rymmer ”mötet”. Inget val når den mannen. Diakonen blöder fortfarande; idag kan han inte roteras bort.