Fem dollar vid dörren

En grupp som tar betalt vid dörren har gjort medlemskapet beroende av pengar, hur bra skälet än är, och den långa versionen utesluter det med enkla ord. Hyran går upp. Hatten har varit tunn i månader. På arbetsmötet föreslår någon en enkel lösning: fem dollar vid dörren, eftergivet för den som verkligen inte kan betala. Det låter rimligt, och det går igenom. Tänk dig nu mannen på sin första kväll med ingenting i fickorna, som måste säga det till en främling med en kassakista innan han får en stol. Den långa versionen (Stora Boken, 4:e utg. (engelska), s. 563): ”Inte heller ska medlemskap i AA någonsin vara beroende av pengar eller likformighet.” Hyran är verklig, och AA har aldrig låtsats något annat. När pengafrågan granskades noga på kongressen 1955 rapporterade Bill W. (AA blir myndigt): ”Det rådde fullständig enighet om att gruppers, områdens och AA som helhets legitima räkningar måste betalas genom frivilliga bidrag, annars kunde vi inte på ett riktigt sätt föra vårt budskap vidare.” Frivilliga bidrag betalar räkningarna. Principen som Bill nämner i samma stycke är ”inga obligatoriska avgifter eller medlemsavgifter.” Svaret på en tunn hatt är att berätta för medlemmarna, inte att ta betalt av fylleristen. Pröva det i kväll: fråga om någon kunde sitta på ditt möte ett helt år utan att betala en krona, och vara lika mycket medlem.