Steg 7: Att ödmjukt be

Steg 7 säger: ”Bad Honom ödmjukt att avlägsna våra brister.” Det är hela steget så som Stora Boken räknar upp det på sidan 59, och det kan vara det kortaste arbetet i boken. När vi når det har vi skrivit en inventering i Steg 4, erkänt den exakta innebörden av våra fel inför Gud, oss själva och en annan människa i Steg 5, och blivit helt och hållet beredda i Steg 6 att låta Gud avlägsna det vi fann. Steg 7 är helt enkelt där vi ber. Det upptar ett enda stycke på sidan 76 i kapitlet Till handling, och det mesta av det stycket är en bön.

Vad Steg 7 betyder med Stora Bokens ord

Våra brister är vid det här laget inget mysterium. De är de konkreta saker som vår inventering visade: förbittring, som Stora Boken kallar boven nummer ett (sidan 64), tillsammans med rädsla, oärlighet och själviska krav på människorna omkring oss. Boken har redan namngett pålroten: ”Själviskhet – självupptagenhet! Det, tror vi, är roten till våra problem” (sidan 62). Steg 6 och 7 delar sidan 76 av en anledning. Steg 6 ställer en fråga om beredskap: ”Är vi nu redo att låta Gud avlägsna från oss allt som vi har erkänt är förkastligt?” (sidan 76). Steg 7 är vad vi gör i samma stund som svaret är ja. Lägg märke till vem som avlägsnar. Vi biter inte ihop tänderna och förbättrar oss själva. Eftersom vi i Steg 1 har bevisat för oss själva att viljestyrka inte kunde lösa vårt drickande, förväntar vi oss inte att den löser vår karaktär heller. Vi ber Gud, sådan vi uppfattar Honom, att göra åt oss det vi inte kunde göra åt oss själva.

Hur Stora Boken säger åt oss att ta steget

Anvisningen på sidan 76 är avväpnande enkel. ”När vi är redo säger vi något i den här stilen” (sidan 76), säger boken, och ger sedan Sjunde stegets bön. Vi börjar: ”Min Skapare, jag är nu villig att Du ska få hela mig, det goda och det onda” (sidan 76). Vi ber Honom att ta bort ”varenda karaktärsdefekt hos mig som står i vägen för att jag ska vara till nytta för Dig och mina medmänniskor” (sidan 76). Vi avslutar: ”Ge mig styrka, när jag nu går härifrån, att göra det Du vill” (sidan 76). Sedan kommer den stilla slutraden: ”Därmed har vi fullbordat Steg sju” (sidan 76). Ingen ceremoni, ingen väntetid, inget godkännande av en kommitté.

Två detaljer i den bönen bär hela betydelsen av ordet ödmjukt. För det första erbjuder vi Gud hela oss själva, det goda och det onda. Ödmjukhet är här inte att kräla; det är ärlighet om vår verkliga storlek, samma ärlighet som vi övade i vår inventering. För det andra är måttstocken nytta. Vi ber inte om att göras bekväma, beundrade eller felfria. Vi ber att få borttaget det som hindrar oss från att vara till nytta för Gud och människorna omkring oss. Det enda ordet ordnar i det tysta om våra ambitioner. Lägg också märke till att boken säger att vi ber något i den här stilen. Orden är ett mönster, inte en magisk formel. Det som betyder något är att vi menar dem.

Vad som förändras, och rädslan vi bär med oss till det här steget

Det som förändras först är riktningen. Bönen ber om styrka att gå ut och göra det Gud vill, och redan nästa mening på sidan 76 vänder sig till handling och påminner oss om att ”Tro utan gärningar är död” (sidan 76) och pekar rakt mot Steg 8 och 9. Steg 7 är gångjärnet mellan storstädningen vi gjorde på papper och gottgörelsen vi nu gör personligen. Avlägsnandet av våra defekter visar sig sedan i det dagliga livet i stället för i ett enda blixtnedslag. Sidan 84 visar steget bli en reflex. Medan vi fortsätter hålla utkik efter själviskhet, oärlighet, förbittring och rädsla gäller: ”När dessa dyker upp, ber vi Gud genast ta bort dem” (sidan 84). Vi bad en gång på sidan 76; vi fortsätter be resten av våra liv, och vi finner att bönen fungerar.

Här kommer den ärliga delen. Många av oss fruktar det här steget av två motsatta skäl. Några av oss misstänker i hemlighet att våra defekter är vår personlighet, och att om Gud tog bort dem skulle det inte finnas något kvar, ingen udd, ingen humor, ingen drivkraft. Andra av oss ber bönen, märker att vi är förbittrade igen redan på torsdag och drar tyst slutsatsen att steget misslyckades. Stora Boken svarar på båda farhågorna på samma sätt. ”Vi är inga helgon” (sidan 60), säger den rakt ut, och ”Vi eftersträvar andliga framsteg snarare än andlig fullkomlighet” (sidan 60). Gud tar inte bort vår personlighet; Han tar bort det som blockerar den. Och Han verkar inte ta bort i en enda transaktion det vi fortfarande halvt njuter av. Vår del är villighet och att be. Hans del är att ta bort, på Hans tidtabell, vanligen i den mån vi går in i handlingsstegen som följer.

Vilket är precis dit boken skickar oss härnäst. Steg 8 ber oss göra upp en lista över alla personer vi hade gjort illa och bli villiga att gottgöra dem alla, och sidan 76 säger att listan redan finns i våra händer: ”Vi gjorde den när vi gjorde inventeringen” (sidan 76). Ödmjukt bedjande går vi härifrån med arbete att göra.